Hur kräftdjur förökar
•
Kräftdjur
Kräftdjur (Crustacea) är en understam av leddjur. Kräftdjuren är en stor och varierad grupp, till understammen hör både mycket små organismer som hoppkräftor och ett av de största leddjuren, japansk spindelkrabba. Gruppen omfattar cirka 70 000 arter.[1] Kräftdjuren skiljer sig ifrån de andra tre grupperna av leddjur genom att sakna gift. Detta gäller för alla arter utom Speleonectes tulumensis som tillhör den primitiva gruppen Remipedia och är det enda kända giftiga kräftdjuret.[1]
En del kräftdjur lever fästa vid ett underlag, som havstulpaner, medan andra är frilevande organismer. Det finns både arter som simmar fritt i vattnet och kan bilda stora stim (till exempel krill) och sådana som lever ensamma och kryper omkring på bottnar och rev. Kräftdjur kan livnära sig på många olika vis, de kan vara predatorer (framförallt större kräftdjur), asätare eller filtrerare. Bland mindre kräftdjur finns det många som lever av att beta alger och andra mikroorganisme
•
Den blåskimrande varelsen vrider sina utstående ögon och spretar med klorna. Blicken är stel och metallisk. Även vanliga kräftor har något utomjordiskt över sig, men hos marmorkräftorna blir alien-faktorn extra hög när man vet att de klonar sig själva och helt har avskaffat konceptet hannar.
Allt började i en plastpåse för 20 år sedan. Det tror i alla fall Frank Lyko, som är professor i epigenetik i Heidelberg, Tyskland.
− Jag pratade nyligen med en akvariehandlare som köpte en påse texas crayfish på Frankfurts akvariemässa 1995. Jag gissar att det som kom in i påsen var amerikansk träskkräfta och det som kom ut var marmorkräfta, säger han [ursprungsarten Procambarus fallax saknar svenskt namn, men en översättning av det engelska slough crayfish blir träskkräfta].
För några månader sedan beskrev Frank Lyko marmorkräftan som en egen art och en av världens yngsta arter. Att han ser just plastpåsen i Frankfurt som artens misstänkta urhem beror på att marmorkräftan inte h
•
I Sverige finns det två arter sötvattenkräftor – den inhemska flodkräftan, Astacus astacus, och den inplanterade signalkräftan, Pacifastacus leniusculus.
Allätare
Både flodkräftan och signalkräftan är i det närmaste allätare och lever på grunt vatten där de gräver djupa hålor bland rötter och stenar. De kan bli upp till 20 cm långa och lever i 5–20 år. Utseendemässigt är de mycket lika varandra men skiljer sig åt bland annat genom signalkräftans ljusa fläckar i ”tumgreppet” och en rad med små taggar mellan huvud och ryggsköld. Flodkräftan finns i södra Sverige och längs Norrlandskusten ända upp till finska gränsen. Signalkräftan finns främst söder om Dalälven och endast på ett fåtal platser längre norr.
Nyckelarter i vattendrag och sjöar
Sötvattenkräftor räknas till nyckelarter i vattendrag och sjöar vilket innebär att de fyller en viktig funktion för andra arters överlevnads. Många rovdjur, till exempel mink, abborre och ål, äter kräftor. Kräftorna håller också vegetationen ne