Hur många spindlar föds
•
Spindlar
Spindlar (Araneae) är en ordning inom klassenspindeldjur med över 42 000 arter spridda världen över. Gruppen är rovlevande och olika insekter är den viktigaste födan. Kännetecknande för spindlar är att kroppen kan indelas i två övergripande delar, framkropp och bakkropp, och att de har åtta ben ordnade i fyra benpar. På bakkroppen finns spinnvårtor för produktion av silkestrådar, en egenskap som skiljer dem från andra spindeldjur. Silkestråden som spindlar producerar består av en tunn och stark proteinsträng och har många olika användningsområden. Bland annat används silkestråden för att spinna nät, för att vira in byten och som material för äggsäckar.
Spindlar har ett par chelicerer, även kallade käkar, som används för att hugga byten. Alla spindlar, undantaget några som saknar eller möjligen saknar giftkörtlar, kan injicera gift för att skydda sig själva eller för att döda och bryta ner byten. Endast omkring 200 arter har dock ett gift som är starkt nog för at
•
Det är en padda, Bufo bufo, som tålmodigt sitter och väntar på att en insekt som dragits till ljuset, skall falla ned på marken och bli mat till paddan.
Utseende
Paddan är ett robust och satt groddjur, inte lika slank som grodorna. Huden är tjock och vårtig. Färgen är brunaktig men varierar i ljust och mörkt. Honan blir 123 mm lång, hanen bara 78 mm.
Förekomst
Paddan förekommer i större delen av Sverige, med undantag för fjällen. Den föredrar inte någon speciell terrängtyp. Vad den däremot behöver, är fuktiga gömställen under dagen, såsom under stenar, rötter, omkullfallna träd, tuvor, buskar, eller i lövhögar. Det är därför vi ofta hittar den i våra trädgårdar och parker.
Enstöring
Paddan är solitär. Den är ett skymnings- och nattdjur med gott mörkerseende, och patrullerar ett litet revir. Den är också stationär, man kan återfinna den på samma ställe i veckor eller månadsvis.
Paddan kan klättra och intar stundtals dagplatser högt upp, på murar och i häckar. Vid regn eller
•
Spindlar äter minst lika mycket som vi
Hoppstjärtarna har en världsvid utbredning och omfattar omkring 9 000 arter, varav ca 300 i Sverige.
De är 0,4–5 (utomlands upp till 10) mm långa och vinglösa och har cylinder- eller klotformig kropp, fyrsegmenterade antenner och upp till 8 + 8 punktögon. Mellan punktögonen finns dessutom ofta ett ljuskänsligt organ, medan hoppstjärtar helt saknar fasettögon.
Hoppstjärtar förs till klassen urinsekter eller till en egen klass, och har flera från övriga insekter avvikande drag, varför deras tillhörighet till insekterna ibland har ifrågasatts.
Bakkroppen består av endast sex eller färre segment (elva hos övriga insekter).
På det fjärde bakkroppssegmentet finns hos flertalet en hoppgaffel (därav det svenska namnet), med vars hjälp de kan åstadkomma upp till 10 cm långa hopp och därigenom undkomma angripare.
Vissa strukturer, bland annat en fåra längs djurets undersida, antyder dock släktskap med insektsordningen trevfotingar, vilka tillsam