Hur stavas tömma
•
När jag ska slå upp ett ord i en ordbok har jag har en tendens att fastna vid både det ena och det andra och det slutar oftast med att jag både bokstavligt och bildligt talat sitter med näsan i boken betydligt längre än jag hade tänkt.
Häromsistens skulle jag slå upp ordet sambo i Svensk ordbok. På vägen dit fastnade jag förstås på ett antal andra ord. Därför vet jag nu att ordet slangbella är belagt sedan 1937 och att efterledet bella eventuellt är en sammanblandning av båge och smälla. Dessutom fick jag veta att min långa, cylinderformiga, gröna favoritgrönsak heter slanggurka och att en sandwichman är en person som bär reklamplakat på bröst och rygg, ofta i form av en dubbelvikt konstruktion som vilar på axlarna. Kvinnorna i San Marino kallas sanmarinskor och en sjögurka är en ”typ av korv- eller maskliknande tagghuding med inlagrade skelettplattor i huden och en krans av tentakler kring m
•
Huvudregeln är att m bara dubbelskrivs om det står mellan två vokaler. Närmare bestämt när m står efter en kort vokal i betonad stavelse, och det också kommer en vokal efter m: kamma, grymma, tomma. När ingen vokal kommer efter m utan m står sist i ordet enkelskrivs det: kam, grym, tom.
Men det finns ett viktigt undantag till denna regel: orden damm, lamm och ramm. I dessa tre ord dubbelskrivs m fast det står sist i ett ord. Anledningen är att undvika förväxling med orden dam, lam och ram. Vi skriver alltså damm, lamm och ramm för att skilja dem från dam, lam, och ram, och undvika så kallade homografer. Homografer är två (eller flera) ord som stavas likadant men har olika betydelse.
Läs även:Vad menas med homonym, homograf och homofon?
•
I den bästa av världar motsvaras ett språkljud av en bokstav. Så är fallet i sik, där varje tecken står för ett ljud: [siːk]. Här kan man invända att svenskan är lite dålig på att markera att vokalen är lång, vilket däremot finskan ser till att göra. Fisken i fråga (vars namn är etymologiskt dunkelt) skrivs på finska siika, vilket uttalas [siːka]. Oftast lyckas vi lista ut den svenska vokallängden ändå, även om vi tvingas ta hjälp av sammanhanget för att lista ut om en man är en [mɑːn] eller en [manː].
Ibland ställer språkhistorien till med annan ortografisk oreda. Ord som stjärna, skinka och skjorta stavas som de gör eftersom de en gång i tiden uttalades med inledande [stj], [sk] och [skj] – precis som i nutida danska stjerne, skinke respektive skjorte – men i de allra flesta svenska dialekter börjar dessa ord nu med ett sj-ljud, dvs. [ɧ] eller [ʂ]~[ʃ].
Vidare finns det fullständigt stumma bokstäver som i hjässa och hjul eller ljög och ljus, där de inl